I fjol 2008 skrev jag min första kokbok, Mina fastrars mat.

LITE OTIPPAT KANSKE. Eller nej, förresten. Nu är det 2008 och varenda kändis med självaktning ska ge ut en egen kokbok. Min kokbok var en i mängden. Först. Sedan hände något. Det började pratas, försäljningen som hade stått och stampat tog plötsligt fart. Fler och fler hittade till min och mina italienska fastrar som är huvudpersoner i boken, där mustiga recept blandas med minst lika mustiga släkthistorier.

Nu är det jul så att det inte bara var i Sverige man tvivlade på mina kunskaper i köket. Fastrarna tvivlade också, i allra högsta grad. Länge var de helt övertygade om att det var min fru Lena som stod för all matlagning.

Men nu har jag nog faktiskt kvalat in som ”tjock faster”. De talar på samma sätt till mig nu som till varandra. Men jag är definitivt fortfarande bara i kvalserien, som en av de sämsta fastrarna, långt ifrån Champions league.

HISTORIEN BÖRJADE när min son Enzo var nyfödd. Jag ville bevara familjens alla historier åt honom och satte mig och skrev ner dem.

Ett barn utan historia är som ett träd utan rötter, man faller omkull. Men jag blev så hungrig när jag skrev, och då insåg jag att det riktigt allvarliga, det är ju om jag glömmer hur man lagar mat.

OCH SÅ KOM ”Mina fastrars mat” till. Att fastrarna skulle stå i centrum var självklart.

De har haft stort inflytande på mitt liv och min värdegrund. De har ju lagat mat sedan de var åtta år, och har 400 års erfarenhet i ryggen. Ända sedan tomaterna kom till Europa har de lagat mat på samma sätt. De vet hur man behandlar råvarorna för att få ut den mesta smaken, konserver och halvfabrikat existerar inte i deras värld. Och med maten kommer familjesammanhållningen.

PASTA ÄR EN SJÄLVKLAR grundpelare i det napolitanska köket, liksom i många andra italienska kök. Alla GI-profeter kan högaktningsfullt dra åt helvete, de har fuckat upp svenskarnas uppfattning om mat! Livet blir värdelöst om man inte får äta pasta. Och för övrigt är hjärnan en av kroppens största konsumenter av kolhydrater, så man blir smal men dum i huvudet. Helvetet – och då ska man komma ihåg att mitt katolska helvete är mycket värre än ert – är en plats där man får leva i tusen år bara på quinoa!